Prejudikat om ansvar för vattenskada på grannfastighet - Kilpatrick Townsend

Publikation Prejudikat om ansvar för vattenskada på grannfastighet

16 november, 2021

I en dom meddelad av Högsta domstolen den 21 juni 2021 (mål nr T 3372-20) ansågs en bostadsrättsförening (”Föreningen”) i Stockholm vara ersättningsansvarig för vatteninträngningar som en trasig dagvattenanläggning på Föreningens fastighet hade orsakat på den intilliggande fastighet som ägdes av Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund (”Förbundet”). Detta trots att Föreningen inte hade gjort sig skyldig till något aktivt handlande som vållat skadan på grannfastigheten. Föreningen ansågs emellertid ansvarig för skadorna på grund av oaktsam underlåtenhet.

De bakomliggande omständigheterna var följande. Föreningen äger två fastigheter i Stockholms innerstad som gränsar till en fastighet som ägs av Förbundet. Förbundet drabbades av vatteninträngningar i källaren mellan 2011 och 2016 och ådrog sig därför kostnader för att åtgärda de skador som vatteninträngningarna orsakat. Genom undersökningar upptäcktes att en dagvattenledning på Föreningens fastighet var trasig och Förbundet yrkade därför skadestånd av Föreningen motsvarande de kostnader man haft för att åtgärda skadorna.

Rättsläget och frågan i Högsta domstolen

grannfastighetSåväl tingsrätten som hovrätten bedömde att det förekommit vatteninträngningar i Förbundets källare under hela den aktuella perioden och att det var klart mera sannolikt att vatteninträngningen skett till följd av Föreningens trasiga dagvattensystem än av någon annan orsak. Därtill fastslog hovrätten att skadeståndsskyldighet krävde antingen att Föreningen kunde anses ha vållat skadan enligt vad som följer av 2 kap. 1 § skadeståndslagen eller att Föreningen skulle anses ansvara för skadan oavsett vållande, genom ett så kallat strikt ansvar.

Sådant strikt ansvar innebär i korthet att en part åläggs ansvar för inträffad skada även om vårdslöshet inte föreligger. Regler om strikt ansvar aktualiseras framförallt vid bedrivandet av vad som kan betecknas som farlig verksamhet, och regler om strikt ansvar återfinns följaktligen i bl.a. elsäkerhetslagen, järnvägstrafiklagen och atomansvarighetslagen. Därtill har strikt ansvar också ålagts en skadeorsakande part i vissa specifika fall utan att det funnits uttryckligt stöd i lag för sådant ansvar.

Hovrätten konstaterade därvid att det inte fanns förutsättningar att ålägga Föreningen ett strikt ansvar för skador hänförliga till sin dagvattenledning. Hovrätten ansåg inte heller att Föreningen genom att inte inspektera och underhålla dagvattenledningen på ett bättre sätt hade gjort sig skyldig till sådan oaktsam underlåtenhet som kunde ligga till grund för skadeståndsskyldighet gentemot Förbundet.

Mot den bakgrunden meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i frågan om Föreningen var ersättningsansvarig för Förbundets skada, och fastslog därvid att prejudikatfrågan var under vilka förutsättningar en fastighetsägare ansvarar för en grannes skador som beror på vatteninträngning från en trasig dagvattenanläggning på fastigheten.

Högsta domstolens bedömning

Inledningsvis lyfte Högsta domstolen fram den grannelagsrättsliga hänsynsregel som återfinns i 3 kap. 1 § jordabalken vari det uttrycks att var och en vid nyttjandet av egen eller andras fastighet ska ta skälig hänsyn till omgivningen. Det poängterades också att regeln kan åsidosättas inte bara genom handlingar utan också genom en underlåtenhet att handla. Därefter gick domstolen vidare och konstaterade att det finns ett antal prejudikat angående ansvar för vattenskador där ansvar ålagts en ledningshavare utan att någon vårdslöshet varit för handen. Det gemensamma för de fallen, menade domstolen, var att den skadeorsakande parten hade bedrivit en verksamhet som inneburit risker för skador på närliggande fastigheter samt att skadeorsakerna framstått som påräkneliga för verksamhetsutövaren.

Med hänvisning till att det av befintlig praxis framgick att skälighets- och ändamålsöverväganden hade aktualiserats i de målen ansåg sig Högsta domstolen inte kunna dra slutsatsen att en fastighetsägare generellt har ett ansvar oberoende av vårdslöshet för skador som beror på ledningsbrott och ledningsstopp på fastigheten. Inte heller fann domstolen stöd för någon allmän grundsats om ansvar oberoende av vårdslöshet. Fråga blev därför i vilken mån de överväganden som återfanns i tidigare praxis bör inverka på ansvaret för den som har en anläggning för markavvattning, när en funktionsbrist i anläggningen orsakar skada på annans egendom i omgivningen.

Därvid konstaterade domstolen att fastighetsägare enligt 8 kap. 14 § första stycket plan- och bygglagen har ett ansvar för funktionaliteten hos en anläggning som hör till fastigheten, samt att ägaren också är den som har den faktiska möjligheten att se till att anläggningen hålls i skick. Mot den bakgrunden – och med beaktande av hänsynsregeln i 3 kap. 1 § jordabalken – menade domstolen att det är följdriktigt att ägaren till en bristfällig anläggning för markavvattning kan bli ansvarig för de skador som anläggningen orsakar på omgivande fastigheter. Något ansvar oberoende av ägarens insikter om skaderisker eller av de aktsamhetsåtgärder som ägaren har vidtagit eller borde ha vidtagit ansågs dock inte kunna formuleras. Således var det inte fråga om att utmejsla något strikt ansvar.

Domstolen ansåg emellertid att ansvar kan åläggas fastighetens ägare också vid underlåtna åtgärder i fråga om anläggningens skick, och menade att ägaransvaret då bör bestämmas med hänsyn till det handlande som rimligen kan begäras av ägaren. Vid den bedömningen får det betydelse vilken kännedom om brister i anläggningens funktionalitet, eller risker för sådana brister, som ägaren har eller borde ha haft. I det sammanhanget ska beaktas bl.a. anläggningens ålder och konstruktion men också övriga särskilda förhållanden avseende risk för stopp, flödeshinder eller rörbrott.

Därvid fastslog Högsta domstolen att när det finns en inte obetydlig risk för att anläggningen inte längre fungerar på ett tillfredställande sätt bör det kunna krävas av ägaren att han vidtar skäliga åtgärder för kontroll av anläggningens skick och funktion samt för att avhjälpa brister som riskerar att skada omgivningen. För det fall sådana åtgärder inte vidtas ansvarar fastighetsägaren på grund av oaktsam underlåtenhet för skador som uppkommer i omgivningen till följd av anläggningens brister.

Mot bakgrund av vad som nu sagts övergick domstolen till att bedöma omständigheterna i det aktuella målet mellan Förbundet och Föreningen. Domstolen konstaterade då kort att dagvattenanläggningen på Föreningens fastighet var drygt 70 år gammal när Föreningen tillträdde som ägare till fastigheten, och att det mot den bakgrunden fanns anledning att räkna med att anläggningen var i dåligt skick. Föreningen borde också ha insett att brister i anläggningen kunde leda till omfattande skador på omgivningen och att det därför var motiverat att vidta riskmotverkande åtgärder. Således borde Föreningen på eget initiativ ha kontrollerat dagvattenanläggningen för att bedöma dess skick och underhållsbehov. Även om en inspektion inte nödvändigtvis skulle ha inneburit att bristerna i anläggningen hade upptäckts så hade en sådan inspektion i vart fall haft en påtaglig riskreducerande effekt. Att avvakta med kontroller och åtgärder till dess att ett läckage uppstod var därför inte förenligt med skyldigheten att visa hänsyn i rättsförhållandet mellan grannar. Med anledning därav ansåg Högsta domstolen att Föreningen var ersättningsansvarig för Förbundets skada.

Konklusion

Av Högsta domstolens avgörande kan man således dra slutsatsen att fastighetsägare har ett ansvar att förebygga risker för skada som eventuellt kan komma att orsakas grannfastigheter av dagvattenanläggningar på den egna fastigheten. Det kan alltså vara klokt att som fastighetsägare låta utföra och dokumentera regelbundna kontroller av den egna dagvattenanläggningen, särskilt i sådana fall där anläggningen är ålderstigen eller det finns andra skäl som pekar på en förhöjd risk för stopp, flödeshinder eller rörbrott.



Relaterade medarbetare