Ny praxis belyser domstolars utredningsskyldighet i överprövningsmål - Kilpatrick Townsend

Publikation Ny praxis belyser domstolars utredningsskyldighet i överprövningsmål

10 mars, 2021

Vid mål om överprövning av en upphandling uppkommer inte sällan frågor kring ansvarsfördelningen mellan parterna och domstolen – inte minst vad gäller processmaterialet.

Det är leverantören som har ansvaret för att visa förekomsten av upphandlingsfel och skada, eller risk för skada. Vad gäller en talan om rättelse blir leverantören då i de flesta fall utlämnad till att finna bevis i uppgifter i handlingar som myndigheten, tillika motparten, förfogar över. Redan där kan leverantörer som nekas tillgång till handlingar men som med någorlunda säkerhet menar att det förekommer upphandlingsfel stöta på problem att effektivt få prövat om upphandlingen har genomförts på ett korrekt sätt. Det är därför viktigt att känna till den praxis som etablerats avseende domstolars utredningsskyldighet som kan bli avgörande för att vinna framgång med talan.

Det är nu drygt tio år sedan Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) uttalade att officialprincipen ska tillämpas försiktigt i upphandlingsmål (RÅ 2009 ref. 69). Det togs till intäkt för att det något förenklat i stor utsträckning är parterna som ska svara för utredningen i målet medan domstolen ska spela en mindre roll. Därefter har HFD emellertid släppt upp mål som belyser den närmare utsträckningen av domstolarnas utredningsansvar vid målens handläggning.

Avtals giltighet - överprövning

I HFD 2015 ref. 55, ibland kallat för ”Avonova-målet” gjordes flera viktiga uttalanden om domstolens utredningsskyldighet. Sökanden yrkade i samband med sin ansökan om överprövning om editionsföreläggande avseende vinnande leverantörs anbud i delar som myndigheten inte lämnat ut. HFD prövade dock i stället om det inte redan följde av utredningsansvaret att domstolen skulle vara skyldig att infordra handlingarna. Med utgångspunkt i EU-domstolens avgörande Varec, C-450/06, fann HFD att utredningsansvaret ”aktiveras” när sökanden klart anger på vilka omständigheter talan grundas och vilken bevisning som åberopas. När sökanden inte fått ta del av uppgifterna som denne önskat åberopa som stöd för talan, ska domstolen pröva om uppgifterna krävs för att utföra en effektiv granskning av upphandlingen. HFD kom fram till att det omfattades av underinstansens utredningsansvar att infordra uppgifterna för prövningen. Med den utgången framstår därmed förtydligandet om officialprincipen som ett reellt alternativ till yrkanden om edition för den som ansöker om överprövning – och att officialprincipen kanske inte ska tillämpas så försiktigt som man först trott.

Målet följdes upp av HFD 2018 ref. 28, som kom att röra den närmare hanteringen av uppgifter som inhämtas från myndigheten vid handläggningen hos domstolen. Domstolen underströk att handlingarna ska granskas utifrån de skäl som medförde infordrandet. Därmed kan domstolen inte beakta andra handlingar som kan visa andra upphandlingsfel än de som utgjorde skäl för infordrandet. I praktiken förtydligades att den sökande leverantören med ett visst mått av precision ska ange var i handlingarna de påstådda upphandlingsfelen finns.

I takt med en allt snävare praxis som utvecklats under 31 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:500) om skydd för företagshemligheter i anbud ser vi allt oftare att sökande leverantörer som nekats tillgång till uppgifter och handlingar hemställer om domstolens utredning. Ett annat skäl kan vara de processekonomiska fördelar som kommer med detta; inte minst för att inte behöva begränsa sig till att överklaga ett negativt sekretessbeslut och såväl den kostnad som den tidsutdräkt en sådan extra process medför. Däremot förefaller domstolarna inte sällan finna andra vägar för att avgöra mål än att aktivt förhålla sig till Högsta förvaltningsdomstolens praxis om utredningsskyldigheten och det infordrande av handlingar som kan aktualiseras.

Relativt färska exempel på motsatsen finns dock i målen nr 3534-20, nr 3535-20 och nr 3537-20, samtliga från Kammarrätten i Göteborg. I Kammarrätten i Göteborgs dom den 7 oktober 2020 i mål nr 3536-20 hade till exempel sökanden ansökt om överprövning av en upphandling av kommunal vuxenutbildning och gjort gällande att den vinnande leverantörens anbud såvitt avsåg ett ramavtalsområde inte skulle ha beaktats. Sökanden hade god kännedom om vinnande leverantörs uppdrag under de tre senaste åren och kunde visa att det inte var möjligt att anbudet uppfyllde kravet på referensuppdrag avseende distansutbildning. Sökanden kunde med utgångspunkt i allmänna handlingar visa på att den vinnande leverantörens kontrakt inte avsåg sådan utbildning.

Myndigheten vidhöll emellertid att kraven var uppfyllda och lämnade inte ut referensuppdragen till sökanden, och kunde mot den bakgrunden vinna framgång med sitt försvar av tilldelningsbeslutet i förvaltningsrätten.

Sökanden överklagade till kammarrätten och yrkade där på att myndigheten skulle föreläggas att ge in en kopia av de aktuella anbudssvaret. Kammarrätten, som upphävde förvaltningsrättens dom och återförvisade målet, konstaterade att förvaltningsrätten inte haft tillgång till anbudsgivarnas beskrivningar av referensuppdrag och att förvaltningsrätten då inte kunnat göra en effektiv överprövning av upphandlingen. I domen framhöll kammarrätten att sökanden gjort utredningar avseende referensuppdragen och gjort gällande att de inte var uppfyllda. Sökanden ansågs ha gjort vad som rimligen kan ankomma på den för att få ta del av uppgifter till stöd för talan – vilket i det här fallet bl.a. tog sig uttryck i att myndighetens sekretessbeslut hade överklagats till kammarrätten (även om detta i sig inte är ett rekvisit för utredningsskyldighetens tillämpning).

I domen upprätthåller kammarrätten den praxis som har utvecklats av HFD om utredningsskyldigheten och visar på dess tillämpning. När sökanden har vägrats tillgång till handlingar men har identifierat och kan utbringa viss utredning om ett upphandlingsfel, och med någorlunda precision kan utpeka felet i anbudet, ger domen vid handen att det finns tillräckligt med utredning i målet för att domstolen ska ställa sig frågan om uppgifterna behövs för en effektiv prövning och för att utredningsskyldigheten ska aktiveras. Saknas tillgång till handlingarna så ska de infordras.

Var gränserna mer exakt går för omfattningen av den utredning som krävs från sökandens sida  för att rimligen ha gjort vad som ankommer på den för att ”aktivera” utredningsskyldigheten är inte klart. Dock var omständigheterna i målet, dvs förebringandet av tidigare kontrakt som ger stöd för vad sökanden gör gällande, tillräckligt för att målet inte skulle kunna avgöras utan vidare utredning från domstolens sida. Det vore enligt vår mening opåkallat att kräva mer än så från en sökande som känner till sin marknad och inte trots försök får ut information från motparten.

Hur långt utredningsansvaret sträcker sig får alltjämt avgöras i det enskilda fallet utifrån att domstolens granskning ska vara effektiv och säkerställa rätten till en rättvis rättegång. När handlingarna väl har begärts in ger det inte automatiskt sökanden en rätt att ta del av dessa. Domstolens beslut i det avseende måste ske med beaktande av parts rätt till insyn, 10 kap. 3 § första stycket OSL och särskilt HFD 2018 ref. 28. Vi välkomnar dock att kammarrätten i målen från fjärde kvartalet 2020 markerar att den praxis som finns från högsta instans medför att det inte ska vara orimligt svårt för sökanden att få till stånd utredning för att få insyn i om den upphandling de investerat tid och resurser att delta i har genomförts i enlighet med de krav som ställts.



Relaterade medarbetare