Artikel Hovrätten bortser från BKK:s tolkning av AB 04

29 maj 2023
   

Svea hovrätt har i ett nytt avgörande (mål nr T 13155-20) belyst flera intressanta frågor inom det entreprenadrättsliga området. Målet handlade om damm på museiföremål som drabbat en hyresgäst i samband med renoveringsarbeten beställda av hyresvärden. I denna artikel kommer vi utifrån avgörandet titta på vem som är tredje man enligt AB 04 och hur konkret ett regressanspråk (det vill säga ett krav på att få ersatt ett skadestånd som man utgett till annan) måste vara.  

Bakgrund

Statens Fastighetsverk (SFV) hyrde ut bergrum i Skansenberget i Stockholm till Nordiska museet som förvarade museiföremål där. Under 2016 anlitade SFV en entreprenör för att bygga om och renovera bergrummen. Entreprenaden var en utförandeentreprenad där AB 04 var tillämpligt.

Under renoveringen kom det in damm i bergrummen, där över 20 000 museiföremål förvarades. Nordiska museet fick efter händelsen utföra omfattande saneringsarbeten på föremålen och krävde SFV på ersättning. SFV och Nordiska museet träffade en överenskommelse om reglering av de saneringskostnader som museet drabbats av. SFV krävde därefter att entreprenören skulle ersätta det skadestånd som SFV utgett till Nordiska museet. Entreprenören bestred kravet.

Tingsrätten bedömde att entreprenören ansvarade för kostnaden och gav SFV rätt. Svea hovrätt har nu rivit upp tingsrättens dom och tagit ställning till flera intressanta frågor. I denna artikel kommer vi fokusera på hovrättens bedömning avseende vem som egentligen är tredje man enligt AB 04 och hur konkret ett regressanspråk måste vara.

Tredje man enligt AB 04

”Tredje man” är ett juridiskt begrepp som förenklat avser personer som berörs av ett avtal eller en tvist utan att själv vara part i det avtalet eller den tvisten. SFV gjorde i första hand gällande att entreprenören var ersättningsskyldig med stöd av AB 04 kap. 5 § 13. Enligt 13 § första stycket är entreprenören i förhållande till beställaren ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden. I andra stycket anges att entreprenören dock är fri från skadeståndsskyldighet om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.

I målet bestred entreprenören att Nordiska museet var att betrakta som tredje man i AB 04:s mening då det fanns ett avtalsförhållande mellan Nordiska museet och SFV. Entreprenören menade alltså att tredje man bara är sådana aktörer som inte är part i entreprenadavtalet och inte heller är part i något annat avtal med beställaren. Enligt SFV skulle begreppet tredje man i bestämmelsen i stället tolkas som att det är samtliga skadelidande som inte är part i entreprenadavtalet som avses, oavsett om de är part i något avtal med beställaren eller inte.

Hovrätten inledde sin bedömning med att konstatera att bestämmelserna i AB 04 bygger på tanken om en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter som syftar till en ekonomiskt optimal riskfördelning mellan parterna.

Standardavtalet AB 04 är framtaget efter förhandlingar inom Föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK). Hovrätten noterade att BKK i ett förtydligande år 2012 uttalat att avsikten har varit att AB 04 kap. 5 § 13 inte ska omfatta skadeståndskrav mot beställaren som har sin grund i dennes avtalsförhållanden med till exempel en hyresgäst. Trots detta fann hovrätten att en naturlig utgångspunkt vid tolkningen av begreppet ”tredje man” är att ta hänsyn till vilken betydelse detta begrepp kan anses ha i allmänt språkbruk. Hovrätten hänvisade i denna del till Högsta domstolens avgörande i NJA 1990 s. 24, där domstolen tolkade begreppet ”samtliga arbeten” i ett entreprenadkontrakt i enlighet med dess innebörd i allmänt språkbruk.

I allmänt juridiskt språkbruk avses med tredje man ”var och en som inte är part i det aktuella avtalet”. Hovrätten ansåg att systematiken i AB 04 och de övriga villkoren i detta standardavtal inte förhindrar att begreppet tolkas på detta sätt. Eftersom innebörden av uttrycket tredje man enligt domstolen är klar och därför inte medger det synsätt som BKK har förespråkat, fann hovrätten att BKK:s förtydligande saknade betydelse för tolkningen av begreppet. Därmed ansågs Nordiska museet – som inte var part i entreprenadavtalet mellan SFV och entreprenören men som hade ett hyresavtal med SFV – vara tredje man i målet. Den första förutsättningen för att kunna tillämpa bestämmelsen i AB 04 kap. 5 § 13 var därför uppfylld.

Har SFV varit skadeståndsskyldigt gentemot tredje man?

För att entreprenören enligt AB 04 kap. 5 § 13 ska vara skyldig att ersätta beställaren för det skadestånd som beställaren utgett till tredje man krävs det att beställaren faktiskt varit skyldig att utge ersättningen till tredje man. Om beställaren har utgett ersättning utan att juridiskt sett ha varit skyldig att göra detta kan denne inte kräva att entreprenören ersätter skadan.

Hovrätten gick därför vidare med att pröva om SFV varit skyldigt att betala skadestånd till Nordiska museet. Hovrätten ställde sig frågan hur konkretiserad skadeståndsskyldigheten i ett visst led måste vara för att ansvar ska kunna krävas i ett senare led i en kedja av rättsförhållanden.

Hovrätten noterade att om den part som en regresstalan förs mot (entreprenören i detta fall) ifrågasätter att det finns en skadeståndsskyldighet för motparten, måste den frågan utredas i det senare ledet (det vill säga i ledet mellan entreprenören och beställaren). Vid en prövning i det senare ledet måste det i regel krävas att det har riktats ett anspråk mot den part som för en regresstalan, till exempel genom att det har framställts ett ersättningskrav mot den parten. Det går dock inte att säga vad som generellt är tillräckligt för att kunna föra betalningsansvaret vidare då det kan variera inom olika områden.

I målet ifrågasatte entreprenören att SFV varit skadeståndsskyldigt gentemot Nordiska museet. SFV gjorde i hovrätten i första hand gällande att skadeståndsskyldigheten följde av 12 kap. jordabalken. I detta kapitel finns bestämmelser som stadgar att hyresgästen har rätt till ersättning av hyresvärden för skada som uppstår i nyttjanderätten utan hyresgästens vållande. Enligt bestämmelserna gäller ett så kallat presumtionsansvar för hyresvärden, vilket innebär att hyresvärden för att undgå skadeståndsskyldighet måste exculpera sig, det vill säga visa att bristen inte beror på dess försummelse.

Hovrätten ansåg att när en beställare regressvis kräver skadestånd från entreprenören för att beställaren inte förmått exculpera sig i förhållande till hyresgästen (tredje man) måste det ställas höga krav på den utredning som läggs fram till stöd för skadeståndsskyldigheten gentemot hyresgästen. Med ett högt beviskrav undviks att beställaren för vidare ett skadeståndsansvar på entreprenören istället för att försöka exculpera sig.

SFV och Nordiska museet träffade en överenskommelse om reglering av saneringskostnaderna. I och med att SFV inte närmare redogjorde för vad som förekommit i förhandlingarna med museet gällande frågan om skadan berodde på SFV:s försummelse var det enligt hovrätten oklart varför SFV tog på sig det ekonomiska ansvaret för saneringen. Hovrätten fann därför att den bevisning som lagts fram inte var tillräcklig för att visa att SFV varit skadeståndsskyldigt gentemot Nordiska museet.

Entreprenören var inte heller ansvarig enligt AB 04 kap. 5 § 11

SFV gjorde även gällande att entreprenören genom att avvika från vad som var föreskrivet i kontraktshandlingarn och från vad som var fackmässigt orsakat skada på museiföremålen, varför det förelåg fel i entreprenaden. Därtill gjorde SFV gällande att entreprenören varit vårdslös vid utförande av arbetena och att det förelåg ersättningsskyldighet med stöd av AB 04 kap. 5 § 11. Enligt denna bestämmelse är en part är skyldig att ersätta motparten sådan skada som inte ska ersättas enligt tidigare angivna bestämmelser i AB 04, om parten har varit vårdslös eller om skadan beror på fel för vilket entreprenören är ansvarig.

Hovrätten bedömde att det inte var visat att utförandet avvek från vad som var föreskrivet i kontraktshandlingarn eller från kravet på fackmässighet. Det var därmed inte heller visat att entreprenören agerat vårdslöst, varför talan ogillades.

Kommentarer

Hovrätten bedömde alltså att Nordiska museet visserligen var att anses som tredje man men ansåg inte att det var visat att SFV varit skadeståndsskyldigt gentemot museet. Domen har inte överklagats till Högsta domstolen.

Det är intressant att domstolen vid tolkningen av begreppet tredje man i AB 04 valde att utgå från den allmänna definitionen av begreppet (var och en som inte är part i det aktuella avtalet) framför den tolkning som förespråkas av den organisation som tagit fram AB 04. Avgörandet indikerar för det första att entreprenörens ansvar enligt AB 04 kap. 5 § 13 kan sträcka sig långt längre än vad många tidigare trott utifrån BKK:s uttalande. För det andra väcker avgörandet frågor om vad BKK:s uttalanden egentligen har för tyngd. BKK har kommit med ett antal förtydliganden om hur organisationen anser att AB 04 och ABT 06 bör tolkas, men som rättsfallet visar kan parterna inte förlita sig på att domstolarna delar BKK:s uppfattning i samtliga tolkningsfrågor. Det är synd att domen inte överklagats till Högsta domstolen då det hade varit intressant med ett uttalande från Högsta domstolen om hur BKK:s uttalanden förhåller sig till exempelvis ett begrepps innebörd i allmänt språkbruk.

Vad gäller kravet på konkretion avseende anspråk mot beställare som görs gällande gentemot entreprenören är det något förvånande att hovrätten uppställde så pass höga krav. Det är möjligt att parterna i hyresförhållandet uppfattat det som självklart att hyresvärden varit vårdslös genom att inte tillse att museiföremålen var tillräckligt skyddade under entreprenaden och istället fokuserade på skäligheten av kostnaden. En möjlig följd av hovrättens avgörande är att en beställare – för att undgå rättsförlust i senare led – väljer att bestrida ansvar även mot bättre vetande för att den skadelidande ska tvingas konkretisera grunden för kravet i skrift.

Det är däremot förståeligt att hovrätten vill undvika en ordning där beställare istället för att exculpera sig – när så är möjligt – lägger över skadeståndsansvar på entreprenören. Det är dock oklart om det hade varit tillräckligt att konkretisera grunden för SFV:s ansvar gentemot Nordiska museet inom ramen för regresstalan, utan att Nordiska museet tidigare klargjort dessa omständigheter.