Utfyllande kontraktsarbeten och självkostnadsprincipen

Nyhet Utfyllande kontraktsarbeten och tillämpning av självkostnadsprincipen

26 maj, 2021

Det är inte alltid så att alla handlingarna är färdigprojekterade när entreprenadkontrakt skrivs på. I takt med att entreprenaden fortskrider och dess omfattning klargörs kan då frågan uppstå om entreprenörens arbete ska klassas som kontrakts- eller ÄTA-arbeten. Den frågan fick Stockholms tingsrätt ta ställning till i ett nyligen avgjort mål (dom 2021-04-14 i mål nr T 16673-19). Målet aktualiserade dessutom frågan om hur arbetena skulle ersättas enligt den så kallade självkostnadsprincipen.

Utfyllande arbeten

Tvisten rörde en utförandeentreprenad i nära samverkan mellan beställare, entreprenör, projektör och byggherre (ett samverkansprojekt). Vid tidpunkten för när kontraktet undertecknades var projekteringen inte färdig och det ingick enbart systemhandlingar bland kontraktshandlingarna, något som uttryckligen angavs i de administrativa föreskrifterna. Allteftersom bygghandlingar togs fram utfördes de av entreprenören, som också krävde ersättning för sitt arbete. Entreprenören betraktade arbetena som kontraktsarbeten och följde därmed inte formkraven för ÄTA-arbeten. Beställaren ansåg däremot att arbetena rätteligen var ÄTA-arbeten.

Enligt tingsrätten innebar parternas avtal att entreprenören tagit på sig att på löpande räkning utföra entreprenadarbeten i en omfattning som inte var bestämd. Tingsrätten ansåg att parterna därmed avtalat om att arbetena skulle ersättas som kontraktsarbeten.

Självkostnadsprincipen

Självkostnadsprincipen utfyllande kontraktsarbetenEntreprenören begärde ersättning för sina faktiska kostnader. Beställaren bestred detta och gjorde gällande att entreprenören endast hade rätt till ersättning enligt à-prislistan.

De administrativa föreskrifterna angav att ersättning för kontraktsarbeten skulle utgå enligt självkostnadsprincipen i kap. 6 § 9 i AB 04. Enligt entreprenören motsvarade självkostnaden de faktiska kostnaderna för material, arbetsledning, arbetare, hjälpmedel och övriga kostnader som inte täcktes av entreprenörsarvodet. À-prislistan utgjorde endast en fiktiv riktkostnad av betydelse för ÄTA-arbeten och för parternas incitamentsmodell (efter godkänt slutbesiktning och åtgärdande av fel skulle parterna dela på skillnaden mellan riktkostnad och självkostnad enligt viss beräkningsmodell).

Tingsrätten konstaterade att skrivningen i de administrativa föreskrifterna gav visst stöd åt entreprenörens tolkning. Däremot noterade tingsrätten att fakturering skulle ske, och inledningsvis även skedde, med användning av à-prislistan och entreprenören inte hade gett någon rimlig förklaring till varför entreprenören skulle ha rätt till betalning med ett högre belopp än som fakturerats. Sammantaget ansåg därför tingsrätten att ersättning skulle ske utifrån angivelserna i à-prislistan. Vidare lade tingsrätten till att – alldeles oavsett bedömningen i frågan om avtalsinnehåll – entreprenören ändå inte kunde anses ha styrkt sina faktiska kostnader i processen enbart genom att ge in sammanställningar av verifikationer.

Slutsatser

Domen är från första instans och har dessutom överklagats. Den lyfter hur som helst intressanta frågeställningar om vad som gäller för entreprenader där kontraktshandlingarna fylls på i efterhand. Vidare påminner domen om vikten av tydliga avtalsskrivningar när det bland annat gäller hur ersättningen ska beräknas.



Relaterade medarbetare